
En kär person i min närhet skulle tillverka ett pepparkakshus med sina syskonbarn. Hon hade blivit peppad då hon såg vårt hus på bloggen. Sedan hade hon köpt samma färdiga mall, och en massa godispåsar för pynt. Hon hade motivationen. Hon hade ivern. Hon såg barnens förväntansfulla blickar. Hon kände sig som den bästa av alla mostrar. Men. Innan själva hustillverkningen börjat så hade ett av barnen kollat för hårt, så taket gått i bitar. Äh, det lagas lätt med sockret, tänkte hon glatt. Men sockret blev snabbt brunt. De långa trådarna brände henne. Svordomarna låg på tungan, barnen tröttnade. Skulle de aldrig få dekorera? Hon tänkte. Hur lyckades Eva med detta? Hur kunde de få till det så bra? Hon frågade mig och nedan följer lite hustillverkningshistorik i vår familj och bekännelser i fall ni känner er misslyckade på pepparkakshusfronten…
Behind the scenes
Till att börja med så kan jag berätta att detta hus är det första hus jag tillverkat utan att skrika alla möjliga svordomar och könsord. Barnen tyckte att jag var ovanligt tyst i år. ”Mamma du har ju inte ens bränt dig.” Sonen imiterade mina svordomar från tidigare år, hoppsan tänkte jag. Eftersom det varit ett sådant projekt för mig att sätta ihop själva huset alla dessa år, så har jag dekorerat det själv. Tänk om det skulle otura sig och gå sönder direkt vid garneringen? Tänker avundsvärt på alla mödrar som garnerar med barnen. En eloge till er! Hos oss så dekorerar barnen pepparkakor med glasyr på tub i olika färger som de sedan fäster nonstop på, medan modern producerar och dekorerar själva huset. Barnen nöjda, mamman nöjd. Julefröjd.
SHARE
kommenterat